Livet efter detta
Jag fick en insikt imorse. Jag måste nog försöka landa i det här med operationen och själva "the afterlife". När jag tänker på operationen så handlar det mest om själva sjukhustiden och hur jag längtar tills jag verkligen gått ner i vikt. Jag har visserligen tänkt mycket på hur lite jag kommer kunna äta och shoppat lite matlådor, skålar och fina glas för mini-och-slow-ätande-ändamålet. Det kommer ju också vara skönt att äta soppor och puré första tiden för det är ju ändå lätt mat att äta långsamt. Mitt största problem är nog tuggandet, eller snarare bristen på tuggande. Jag är som en haj, jag sväljer gärna bytet helt! Så att tugga ordentligt kommer vara min största utmaning, men jag har redan börjat öva och det ger träningsverk i käkarna kan jag säga! Men lite känns det som om man knatar in i ovissheten, det kommer säkerligen vara psykisk terror tills man kommit in i vad man kan äta, hur fort och över huvudtaget vad som orsakar dumpningar. Speciellt när man är ute någonstans och äter och inte vet vad dom har blandat i maten/dressingen osv. Men man lär sig förhoppningsvis. Och jag mantrar för mig själv: "Ingen har ångrat operationen, även fast de haft det väldigt tufft så har ingen jag vet ångrat sig..."
Ps.
Jag sån en tjej/kvinna/dam igår när jag körde bil. Hon hade mössa, stora vantar och var allmänt påbylsad. "Gud vilken liten spettig liten fjortonåring!" tänkte jag. Men sen tittade hon upp och det visade sig vara en tjej/kvinna/dam som jag kände igen, hon har gjort en gastric bypass och nu ser hon ut som en spettig fjortonåring. Helt fantastiskt.
