Spetta to be...

Jag kämpar på med påsandet men har fuskat lite. Jag har käkat två påsar plus ett mål mat. I måndags fuskade jag även i form av en kanelbulle som jag blev bjuden av syster på. Jag tror jag har haft ett större sug efter mat den senaste veckan eftersom jag har varit på väg att få min mens, plus att perioden innan den kommer är extra psykiskt jobbig för mig. Oj, vad många undanflykter tänker du nu? Och det är det kanske.


Jag tror att mitt huvud är väldigt mycket ute efter att sabotera min viktnedgång. Det vill gärna leda in mig i fel tankar och tankebanor. Det handlar mycket om hur jag tänker när den där kanelbullen [eller vad det nu kan vara...] dyker upp. Reflexmässig säger sabotörrösten i mitt huvud "Det är ju bara EN, det gör inget, ta bara en...du kan ju sluta med socker IMORGON!". Och det är ju den lätta vägen. För om man varje dag börjar om på ruta ett och tänker att man ska börja imorgon så händer inget. Det är det att inte få fika/svulla/mysa/vardagslyxa som är det jobbiga. När sockermonstret tar tag i hjärnan och börjar manipulera tankarna. Men jag gillar ju mitt sockermonster och den "lätta" vägen för jag tycker inte om jobbiga saker. Men nu har jag valt att operera mig och nu känns det som om jag kastar mig själv in i detta utan att egentligen veta vad som kommer hända. Allt är ju så individuellt vad det verkar, vissa kan knappt äta alls utan att få ont i magen och vissa kan äta allt och fortfarande gå ner massor. Nyss fick jag veta av en kompis om en tjej som opererade sig i slutet av september, kan äta allt [och gör det] som har gått ner 20 kg. Så det är verkligen rysk roulette vi pysslar med här. ^^, Samtidigt har jag inte läst eller hört om någon som ångrar sin operation. Alla som har det tufft med dumpningar och komplikationer tycker i alla fall att operationen varit det bästa som hänt dem. Det är nog det jag får sätta mitt hopp till. Hur skulle mitt liv annars se ut? Om jag inte gjorde den här operationen och fortsatte mitt liv som det har varit? Då tar jag hellre risken.