Hämnden är ljuv
Läkaren sa att detta kan orsakas av stress, kaffe, fet och kryddig mat. Hm. Jag tror mer på att det är magsäcken som har ångest och vill hämnas på att jag tänker stympa den. Men nu ska jag käka mina tabletter i 56 dagar och undvika fel mat så får vi se. Jag ringde faktiskt till vårdguiden och hörde om det var okej att käka camebridge, dom tyckte att det verkade okej men sa att jag ska höra med min läkare. Så han ska ringa mig på måndag. Det måste ju vara skonsamt nog mot magen?
För min egen skull...
Jag räknade kalorier även nu på kvällen när jag lagade kyckling:
Kycklinglårfilé à 180g [256 kcal]
Rapsolja à 1 tsk [117 kcal]
Chilisås à 2 msk [30 kcal]
Soja à 1 msk [13 kcal]
Tomat à 125g [29 kcal]
Böngroddar à 66g [13 kcal]
Sugar snaps à 56g [12 kcal]
Totalt: 470 kcal
Om man räknar ihop frukost, lunch [pannkakor m. sylt ca 600 kcal kanske?] och mitt kvällsmål blir det drygt 1500, och det är väl ganska okej? Plus ett tuggummi som jag blev bjuden på men det räknar jag inte. ^^,
Kalorikunskap
Resultat:
Proviva hallon/granatäpple à 310g [140 kcal]
Två skogaholmslipskivor à 80g [208 kcal]
Arboga leverpastej à 40g [112 kcal]
Inlaggd gurka à 38g [23 kcal]
Alltså: 483 kalorier.
Sen pluggade jag lite på Wikipedia...och hamnade till slut på dietist.se där någon frågade om vad det dagliga kaloriintaget bör vara för att kunna gå ner i vikt, riktmärket var att räkna 30 kcal per kilo kroppsvikt svarade lilla dietisten. "Ett annat sätt att se det är att räkna kalorier så här, för att minska ett kilo fett behöver du minska energiintaget 9 000 kcal. Om du då äter 500 kcal mindre varje dag så kommer det att ta 18 dagar för dig att gå ett kilo." Enligt detta så borde jag gå ner nästan ett halvt kilo om dagen på camebridge. Undra om jag ska sätta igång på måndag...*fundilerar*
Livet efter detta
Jag fick en insikt imorse. Jag måste nog försöka landa i det här med operationen och själva "the afterlife". När jag tänker på operationen så handlar det mest om själva sjukhustiden och hur jag längtar tills jag verkligen gått ner i vikt. Jag har visserligen tänkt mycket på hur lite jag kommer kunna äta och shoppat lite matlådor, skålar och fina glas för mini-och-slow-ätande-ändamålet. Det kommer ju också vara skönt att äta soppor och puré första tiden för det är ju ändå lätt mat att äta långsamt. Mitt största problem är nog tuggandet, eller snarare bristen på tuggande. Jag är som en haj, jag sväljer gärna bytet helt! Så att tugga ordentligt kommer vara min största utmaning, men jag har redan börjat öva och det ger träningsverk i käkarna kan jag säga! Men lite känns det som om man knatar in i ovissheten, det kommer säkerligen vara psykisk terror tills man kommit in i vad man kan äta, hur fort och över huvudtaget vad som orsakar dumpningar. Speciellt när man är ute någonstans och äter och inte vet vad dom har blandat i maten/dressingen osv. Men man lär sig förhoppningsvis. Och jag mantrar för mig själv: "Ingen har ångrat operationen, även fast de haft det väldigt tufft så har ingen jag vet ångrat sig..."
Ps.
Jag sån en tjej/kvinna/dam igår när jag körde bil. Hon hade mössa, stora vantar och var allmänt påbylsad. "Gud vilken liten spettig liten fjortonåring!" tänkte jag. Men sen tittade hon upp och det visade sig vara en tjej/kvinna/dam som jag kände igen, hon har gjort en gastric bypass och nu ser hon ut som en spettig fjortonåring. Helt fantastiskt.
Bekymmer
Idag har jag ätit:
Tre limpsmörgåsar med philadelphia och kalkon, en halv liter proviva, 1dl dofilusfil och nu lite pasta med sås på mjukost (18%). Det borde jag väl inte gå upp i vikt på?
Men jag måste ju ringa till vårdcentralen imorgon och höra mig för vad jag ska göra. Jag hoppas ju att dom säger "Vi skickar en remiss så dom kan ta bort stenarna så fort som möjlig - vi tar gastricen på samma gång - halelulja och amen!" ... typ? Låter väl rimligt? ^^,
PS. De där chokladbitarna är jag rätt stolt över...jag stod nämligen och höll i en snickers, twix och mars [3st för 21:- eller vafan det stod - och då måste man ju ta tre...] men jag la tillbaka dom och tog tre små kinderäggbitar istället. Det är jag stoolt över!
Bättring
Magtrubbel
Attack!
Jag tycker att alla överviktiga borde ta sig iväg och skaffa ett World Class-gymkort och försätta dem i konkurs! Det tycker jag skulle vara sååå roligt! ^^,
Det är själva varningen som jag vill åt...
Jag kämpar på med påsandet men har fuskat lite. Jag har käkat två påsar plus ett mål mat. I måndags fuskade jag även i form av en kanelbulle som jag blev bjuden av syster på. Jag tror jag har haft ett större sug efter mat den senaste veckan eftersom jag har varit på väg att få min mens, plus att perioden innan den kommer är extra psykiskt jobbig för mig. Oj, vad många undanflykter tänker du nu? Och det är det kanske.
Jag tror att mitt huvud är väldigt mycket ute efter att sabotera min viktnedgång. Det vill gärna leda in mig i fel tankar och tankebanor. Det handlar mycket om hur jag tänker när den där kanelbullen [eller vad det nu kan vara...] dyker upp. Reflexmässig säger sabotörrösten i mitt huvud "Det är ju bara EN, det gör inget, ta bara en...du kan ju sluta med socker IMORGON!". Och det är ju den lätta vägen. För om man varje dag börjar om på ruta ett och tänker att man ska börja imorgon så händer inget. Det är det att inte få fika/svulla/mysa/vardagslyxa som är det jobbiga. När sockermonstret tar tag i hjärnan och börjar manipulera tankarna. Men jag gillar ju mitt sockermonster och den "lätta" vägen för jag tycker inte om jobbiga saker. Men nu har jag valt att operera mig och nu känns det som om jag kastar mig själv in i detta utan att egentligen veta vad som kommer hända. Allt är ju så individuellt vad det verkar, vissa kan knappt äta alls utan att få ont i magen och vissa kan äta allt och fortfarande gå ner massor. Nyss fick jag veta av en kompis om en tjej som opererade sig i slutet av september, kan äta allt [och gör det] som har gått ner 20 kg. Så det är verkligen rysk roulette vi pysslar med här. ^^, Samtidigt har jag inte läst eller hört om någon som ångrar sin operation. Alla som har det tufft med dumpningar och komplikationer tycker i alla fall att operationen varit det bästa som hänt dem. Det är nog det jag får sätta mitt hopp till. Hur skulle mitt liv annars se ut? Om jag inte gjorde den här operationen och fortsatte mitt liv som det har varit? Då tar jag hellre risken.
Tortyr
Hunger
Anyway! Jag är hungrig. Hade ett samtal med min partner in crime på förmiddagen, hon har tjuvstartat lite och är redan inne på sin femte dag som påsfetichist [well done!]. Hon vacklade och började yra om blandad kur. D.v.s påsar plus lite vanlig mat ... och där ringde hon precis och berättade att hon hade ätit. Och jag förstår det så väl! När jag stod och shaeaeaeakade min andra påse nyss så skulle jag gett min ena stortå för en halv kycklingflé. Men jag vet själv hur svårt jag har med karaktären vid blandad kur. Det blir lätt lite för mycket mat och lite för många gånger om dagen och sen är påsningen över. Det som är annorlunda den här gången är att jag ju faktiskt har ett mål att gå i när påsningen är över, återbudslistan. Så jag ska inte trassla till det här. Dessutom kommer jag vara sååå tacksam att få tugga när jag väl tillåter mig nånting gott...typ gurka...kyckling...räka...tonfisk. Mmm. Det roliga är att man bara är sugen på mat, inte socker. Det är en fördel.
Taggad
Gott nytt år!
Nu ska jag kika på raketer.
Dream a little dream...
Jag och min partner in crime har diskuterat hur vi vill, önskar och tror att livet kommer att gestalta sig när vi väl går ner i vikt efter operationen. Jag har börjat bli lite rädd att mina förhoppningar är för höga, att jag inte alls kommer bli så levnadsglad som jag tror och hoppas. Jag går omkring med en känsla i magen att jag kommer flytta nånstans där det är fint och roligt, skaffa mig ett underbart jobb med fantastiska kollegor, uppleva trevliga saker och resa jorden runt och se nya platser. Jag hoppas att jag har rätt. Sen hoppas jag ju att mina partners i crime [1+2] vill följa med på färden. Det är trevligt att hoppas i alla fall.
The final countdown
Det känns så jäkla bra att jag är färdig med det här livet. Jag planerar och planerar hur jag ska lägga upp mitt ätande och få ihop alla små mellanmål med livet i övrigt. Åtta mål om dagen och de ska ta ungefär 20 minuter var att tugga i sig. Jag har redan börjat öva på att tugga ordentligt och svälja långsamt. [hur nördigt är inte det?]
Det jag nog kommer att sakna mest är att kunna klunka i sig en liter vatten när man är riktigt törstig. Då får man nöja sig med teskedsklunkar. Sen är jag lite fundersam över själva sockerkänsligheten. Kirurgen sa att jag inte kommer kunna äta socker efter operationen, men jag har läst och hört om jättemånga som kan det, som fuskar utan att de får några känningar. Det skrämmer mig som satan, jag hoppas på att jag får skräckdumpningar av socker, fett och av att äta för fort. Men intentionen är att hålla mig så långt borta från allt sånt så länge jag kan. Nu ska jag knäcka en av mina sista julmuster och äta lite skinka. God fortsättning!
Steg 1
Allt var så otroligt mysigt på sjukhuset, jag kände mig inte dum eller nedvärderad överhuvudtaget, bara oerhört hjälpt. Det kändes verkligen som om de förstod och ville hjälpa, och inte såg mig som ett problem eller dålig människa. Jag blev helt rörd.
Planen framöver är:
Camebridgediet från 01/01/10 - fresh clean start på året. Ner fort som fan med mina 11 kg och slå en pling till underbara Lollo [sjuksköterskan] och sätta upp mig på återbudslistan så jag kanske får operera mig innan maj/juni. Jag känner mig grymt taggad inför mitt nya liv som miniätare och sockerfri.
04/02/10 ska jag träffa dietisten och "prov-äta" i 20 min, vilket jag redan har fuskat med hemma. Det ska bli mucho intressantos.
Startskottet
Hösten 2008 planterade min syster ett litet frö i min hjärna. Hon skulle åka och höära sig för angående en gastric bypass operation och ville att jag skulle följa med. Det slutade, som allt annat, med att det glömdes bort och hon levde på som vanligt. Själv gav jag mig på en Camebridge-diet från 1:a januari året efter tillsamman med min partner in crime. Allt gick strålande första månaden men det slutade, återigen: som allt annat, med att sakta glida tillbaka till det gamla livet med gamla vanor. Jag insåg då att jag aldrig kommer klara detta på egen hand.
Efter många funderingar och en "smärre" sjukhusvistelse i somras, plus inspiration från ovannämnda partner in crime, tog jag tag i det själv och beställde tid hos läkare för att övertyga honom om att jag minsann var, och är, värd en gastrick bypass. Remissen togs emot av Norrtälje sjukhus den 31:a augusti och nu har jag fått tid hos läkare den 17:e december. Efter det väntar en dietist-träff och sen en operation. Det kommer bli så jävla hårt, så jävla jobbigt och så jävla hemskt men i slutändan kommer det vara så jävla värt det.
